Ö-varvet
Den första Backman och hans ättlingar
Fiskaren Anders Hansson Backman var den förste i en lång rad av Backmanssöner. Han föddes den 21 november 1780 på Stora Kornö, 1,5 sjömil nordväst om Lysekil, som son till fiskaren Hans Olsson och hans hustru Börta Pehrsdotter.
Precis som Anders och hans far så har även efterföljande släkten varit starkt knutna till havet och den marina miljön.
Yrkesvalen har främst handlat om fiskare, sjöman eller varvsentreprenör. Det har också varit mer regel än undantag att dessa Backmanssöner arbetat nära varandra – bröder och kusiner har tillsammans mönstrat på fartyg som exempelvis skonerten Wilhelmina, briggen Selma eller skonaren Niord.
Fiskaren Anders (1780-1850) följdes i en rak linje av styrmannen Kristian (1814-1860), befälhavaren Anton (1838-1922) och varventreprenör Ernst (1876-1961).
Ernst Backman växte upp vid Blekebacken i Lysekil och med sina saltstänkta bohuslänska gener var det naturligt att han först tänkte sig en karriär på havet. Den 28 december 1895 registreras Ernst Backman vid Sjömanshuset i Uddevalla stad, med inskrivningsnummer 6307.
Saker och ting förändras och i november 1989 lämnar Ernst Backman Bohuskusten för att flytta till hemmanet Trädgården i Fässberg, Mölndal. I kyrkböckerna noteras Ernst som bokhållare.
Exakt när han möter den stora kärleken, sömmerskan Hilma Larsson, förblir en hemlighet, men i september 1899 gifter de sig och flyttar in i en gemensam lägenhet i Masthugget. Kanske var det unga paret ”tvingade” till prästen, ty den 3 februari 1900 föds en son, som döps till Rolf. Familjen växer snabbt och adresserna växlar ofta. Näst äldste sonen, Hugo, föds redan den 11 februari 1901. Systrarna Margareta (1903) och Elsa (1905) föds i Annedal, medan minstingen Gösta (1908) föds på Gårda.
Hösten 1910 flyttar familjen Backman till Marstrand. Det var Marstrands Mekaniska Verkstad på Kvarnholmen, nuvarande Hedvigsholmen, som lockade Ernst att flytta.
På Marstrand levde familjen fram till augusti 1916 då de flyttade till Öckerö, där Ernst samma höst grundade sin mekaniska verkstad som utvecklades till ett välrenommerat reparationsvarv för fiskebåtar.
Läget var detsamma som nu även om såväl verksamhet som geografi expanderat.
Hamnen byggs
Öckerö Hamn 1946
Andra generationen varvsentreprenörer
År 1945, när Ernst började närma sig 70 år, tog två av hans söner över verksamheten. Det var mellanpojken Hugo (1901-1997) samt minstingen Gösta (1908-1984) som nu fick gå i pappas fotspår.
Pojkarna var dock inga dunungar, de hade under alla sina yrkesverksamma år varit knutna till varvet. De hade också hunnit bilda familjer efter äktenskap med varsin fiskaredotter från Öckerö, Walborg respektive Ally.
Även långt efter att Ernst lämnat över ansvaret till sina söner var han verksam i verkstaden. Han brukade bland annat göra modeller för vinschar och annat som skulle gjutas. Ernst gjorde modellerna i trä och han brukade passa på att nyttja svarven vid exempelvis middagsrasten när de andra inte använde maskinerna.
Under Hugo och Gösta Backmans ledning utvecklades företaget med ytterligare verkstadsbyggnader, varvsområdet utökades och personalstyrkan växlade mellan fem och tio personer. Affärsidén var främst inriktad på att serva och underhålla fisket samt dess fartyg. Kundkretsen var nästan helt och hållet fiskare, inledningsvis kanske främst från Göteborgs södra och norra skärgård. Motorreparationer och liknande motorarbeten tillhörde specialiteterna, inte minst när det gällde Alphamotorer. Ryktet om företagets kompetens spred sig likt ringar på vattnet och nu vidgades också kundkretsen med fiskebåtar från Östersjön.
Backmans fick 1958 agenturen på de välkända JM-motorerna, exempelvis Juno-Munktells klassiska 170 hästars tändkulemaskiner för fiskebåtar. Förutsättningen för att få agenturen var att företaget specialutbildade personal på dessa maskiner. Lotten föll på Gösta Backmans 22-årige son Rune, som fick åka upp till Jönköping för att praktisera på plats i två månader och lära sig allt om motorerna. Agenturen innebar en fantastisk marknad och på varvet kunde de, enligt vittnesmål, i princip arbeta både dag och natt.
Öckerö Hamn 1946
Precis som i våra dagar så handlade affärer om förtroende och kompetens. Det var inte heller ovanligt att kundrelationer även övergick i rena vänskapsband.
Ett exempel på en sådan kontakt var kamratskapet mellan Gösta Backman och skeppsredaren Rolf Eliasson (1919-2005), Rederi AB Brevik. De hjälpte ofta varandra och Gösta hade också förmånen att få underhålla Eliassons tankbåtar.
Innan vi lämnar Gösta måste vi nämna att han var en av öns första bilägare, men då det inte fanns några bilfärjor fick bilen stanna kvar på Hisingen, vid Majviken, Hjuvik.
Nytt blod i ledningen
En ny generation växte upp, där Hugo Backmans pojkar Wimar (född 1927) och Sture (1944-2002) samt Göstas son Rune (född 1936) anslöt sig till verksamheten.
I Runes fall hade han i och för sig redan hunnit påbörja en karriär som torsk- och vadfiskare på Östersjön, men efter ett samtal med fadern om vinterfiskets avigsidor, välkomnades sonen till varvet.
I mitten på 1960-talet, närmare bestämt 1966, var det åter dags för ett generationsskifte. Rune köpte pappa Göstas del medan den mångårige medarbetaren David Oskarsson, född 1937 på Åstol, köpte Hugos andel.
Med Rune Backman och David Oskarsson vid rodret ändrade företaget sitt namn till Ö-varvet AB. Kanske berodde detta på att det nu inte bara var Backmans som ägde varvet. I och med de två nya ägarna kom också en del andra förändringar. Bland annat uppfördes en ny verkstadsbyggnad, slipen förstärktes och bryggor anlades.
Kundbasen med fiskebåtar kompletterades med fraktbåtar. De utförde inte bara reparationer och förlängningar utan kunde nu även erbjuda marknaden nyproduktion av fartyg i stål. Tidigare hade man byggt en del träbåtar i samarbete med Karl-Gustav Svenningsson på Öckerö Båtvarv AB.
Det var också under det nya ledarskapet som företaget Berg & Johanssons verksamhet med slip och mekanisk verkstad på Hönö köptes in.
Rune Backman och David Oskarsson drev framgångsrikt rörelsen tillsammans till och med 1989 då Rune köpte Davids ägarandel. Säkerligen hade Rune redan då planer för kommande generationer.
Rune följde ju i sin fars fotspår och precis som tidigare Backmanssöner träffade han en söt kvinna – i Runes fall den jämnåriga Ethel och tycke uppstod. De gifte sig våren 1959 och fick efter hand tre söner; Peder (1960), Örjan (1964) samt Jonas (1971).
Rune Backman hoppades säkerligen på en, två eller kanske tre söner i ledningen för Ö-varvet i framtiden.
Bilden ovan är från 1990. Med på bilden är bland andra bröderna Backman i unga dagar.
Starka släktband och tryggad kunskapsöverföring
Det finns troligen något helt unikt med Backmans. Visst finns det företag som drivits av en och samma ätt genom flera generationer och under mängder av decennier. Självfallet är det inte heller helt ovanligt att ett välskött företag kan bli hundra år. Nej, det är släktbanden hos Backmanssöner och Backmansdöttrar som är lite speciella. De är troligen lite kraftigare, och kanske också lite tåligare, än hos andra familjer.
Så var det redan under epoken på Stora Kornö då släkten försörjde sig som fiskare och så var det också på 1800-talet då namnet Backman var ständigt återkommande i sjömansrullorna. Ett exempel på detta hämtar vi från Lysekils Tullkammares mönstringsbok för året 1875. Anton Backman står noterad som befälhavare på Briggen Selma om 45.0 nyläster och till sin hjälp hade han broder Amandus som styrman, lillebror Hilmer som konstapel, medan kusinen Martin svarade för maten. En förutsättning var självfallet att de trivdes ihop, ty de mönstrade på i april och avmönstrades i oktober.
På liknande sätt var det ju vid den tiden då Ernst Backmans söner, Hugo och Gösta, tog över ledningen för varvet och självfallet även 1992 när brödratrion Peder, Örjan och Jonas Backman tog över ansvaret efter pappa Rune. Bolaget sysselsatte då 17 personer och kundunderlaget utgjordes främst av Fiskeflottan, Marinen samt en del mindre kusttonnage.
Mycket har hänt sedan den fjärde generationen tog plats vid rodret. Anläggningen på Öckerö har genomgått en omfattande modernisering med nytt kontor och nya verkstäder, omfattande markförvärv, nya kajer, ny slip för fartyg upp till 900 ton samt en fördjupning av hamnen till 6,5 meter. Det bör ven påpekas att den relativt nya fartygshallen med måtten 35x12x17 meter ger en ökad möjlighet att bedriva inomhusarbeten med fartyg upp till 150 ton.
Även anläggning på Hönö har genomgått en ändamålsenlig modernisering och denna har stor betydelse, inte minst när det gäller att underlätta den totala produktionen samt höja kvalitet och effektivitet inom företaget.
Noterbart är att Ö-varvet under de senaste 20-25 åren växt till ca 85 medarbetare samt vid sidan om allt reparations- och underhållsarbete kunnat leverera ett nybygge vartannat år.
Ö-varvet och positiv framtidstro
Det finns troligen något helt unikt med Backmans. Visst, när Ernst Backman, tillsammans med hustrun Hilma och de små barnen, hösten 1916, lämnade Marstrand för att flytta till Öckerö måste detta säkerligen ha varit föremål för en och annan diskussion om framtiden. Var det så klokt att flytta? Skulle Ernst kunna försörja familjen som egenföretagare? Hur lämpligt var det med en mekanisk verkstad ute i havsbandet? Samtidigt på gick ett världskrig koncentrerat till Europa?
Wilhelm Tham, Juno och Kustbevakningen
Säkerligen fanns det även frågor 1945 när sönerna Hugo och Gösta tog över efter Ernst. Ännu ett världskrig hade drabbat Europa och denna gång var närheten än mer påtaglig. Ett exempel på detta var Ulvenkatastrofen i april 1943 då HMS Ulven förolyckades på västkusten med hela sin besättning. Det fanns säkert även då allvarliga diskussioner om framtiden.
När brödratrion Peder, Örjan och Jonas tog över verksamheten efter Rune var orosmolnen mer av ekonomisk art. Den så kallade fastighetskrisen pågick som intensivast och drog med sig bank- och finansinstitut. Just 1992 sjönk den svenska valutan 25 procent respektive 40 procent mot D-marken och US-dollarn. Detta ökade de svenska bankernas utlandsskulder betydligt. Skulle man våga hålla på med affärer?
Trots ungdomens ständiga längtan efter vidgade vyer har, under de senaste åren, ett nytt led av familjen Backman successivt slussats in i verksamheten. En femte generation har intagit viktiga positioner i bolaget och därmed också valt att axla släktens traditioner. Hur det blir i kommande led får dock framtiden utvisa.
Familjen i all ära, men utan övrig personal och alla goda samarbetspartners skulle verksamheten inte fungera. Kunniga, engagerade, serviceinriktade och lojala medarbetare har alltid kännetecknat Ö-varvet – detta är något som företagsledningen uppskattar väldigt djupt och tacksamt. Det råder bokstavligen en familjär känsla inom hela bolaget.
Bakom varvets framgångar finns självfallet också ett stort antal professionella kunder. Det är ofta som just dialogen med en kunnig kund skapar den skräddarsydda lösningen. Ö-varvets kunder är positivt krävande. De önskar den optimala lösningen när det gäller kvalitet och effektivitet, vilket naturligtvis alltid är en stimulerande utmaning.
Annons ur Göteborgs och Bohus läns Kalender 1923
Ö-varvet lever i tiden och utvecklas ständigt. Nöjda kunder, utbildad personal, kvalitet, arbetsglädje, säkerhet och hållbarhet är några av de ledord som känns naturliga i företagets verksamhet och som ska följa bolaget in i en okänd och spännande framtid.
Den första Backman och hans ättlingar
Fiskaren Anders Hansson Backman var den förste i en lång rad av Backmanssöner. Han föddes den 21 november 1780 på Stora Kornö, 1,5 sjömil nordväst om Lysekil, som son till fiskaren Hans Olsson och hans hustru Börta Pehrsdotter.
Precis som Anders och hans far så har även efterföljande släkten varit starkt knutna till havet och den marina miljön.
Yrkesvalen har främst handlat om fiskare, sjöman eller varvsentreprenör. Det har också varit mer regel än undantag att dessa Backmanssöner arbetat nära varandra – bröder och kusiner har tillsammans mönstrat på fartyg som exempelvis skonerten Wilhelmina, briggen Selma eller skonaren Niord.
Fiskaren Anders (1780-1850) följdes i en rak linje av styrmannen Kristian (1814-1860), befälhavaren Anton (1838-1922) och varventreprenör Ernst (1876-1961).
Ernst Backman växte upp vid Blekebacken i Lysekil och med sina saltstänkta bohuslänska gener var det naturligt att han först tänkte sig en karriär på havet. Den 28 december 1895 registreras Ernst Backman vid Sjömanshuset i Uddevalla stad, med inskrivningsnummer 6307.
Saker och ting förändras och i november 1989 lämnar Ernst Backman Bohuskusten för att flytta till hemmanet Trädgården i Fässberg, Mölndal. I kyrkböckerna noteras Ernst som bokhållare.
Exakt när han möter den stora kärleken, sömmerskan Hilma Larsson, förblir en hemlighet, men i september 1899 gifter de sig och flyttar in i en gemensam lägenhet i Masthugget.
Kanske var det unga paret ”tvingade” till prästen, ty den 3 februari 1900 föds en son, som döps till Rolf. Familjen växer snabbt och adresserna växlar ofta.
Näst äldste sonen, Hugo, föds redan den 11 februari 1901. Systrarna Margareta (1903) och Elsa (1905) föds i Annedal, medan minstingen Gösta (1908) föds på Gårda.
Hösten 1910 flyttar familjen Backman till Marstrand. Det var Marstrands Mekaniska Verkstad på Kvarnholmen, nuvarande Hedvigsholmen, som lockade Ernst att flytta.
På Marstrand levde familjen fram till augusti 1916 då de flyttade till Öckerö, där Ernst samma höst grundade sin mekaniska verkstad som utvecklades till ett välrenommerat reparationsvarv för fiskebåtar.
Läget var detsamma som nu även om såväl verksamhet som geografi expanderat.
Andra generationen varvsentreprenörer
År 1945, när Ernst började närma sig 70 år, tog två av hans söner över verksamheten. Det var mellanpojken Hugo (1901-1997) samt minstingen Gösta (1908-1984) som nu fick gå i pappas fotspår.
Pojkarna var dock inga dunungar, de hade under alla sina yrkesverksamma år varit knutna till varvet. De hade också hunnit bilda familjer efter äktenskap med varsin fiskaredotter från Öckerö, Walborg respektive Ally.
Även långt efter att Ernst lämnat över ansvaret till sina söner var han verksam i verkstaden. Han brukade bland annat göra modeller för vinschar och annat som skulle gjutas. Ernst gjorde modellerna i trä och han brukade passa på att nyttja svarven vid exempelvis middagsrasten när de andra inte använde maskinerna.
Under Hugo och Gösta Backmans ledning utvecklades företaget med ytterligare verkstadsbyggnader, varvsområdet utökades och personalstyrkan växlade mellan fem och tio personer.
Affärsidén var främst inriktad på att serva och underhålla fisket samt dess fartyg. Kundkretsen var nästan helt och hållet fiskare, inledningsvis kanske främst från Göteborgs södra och norra skärgård.
Motorreparationer och liknande motorarbeten tillhörde specialiteterna, inte minst när det gällde Alphamotorer. Ryktet om företagets kompetens spred sig likt ringar på vattnet och nu vidgades också kundkretsen med fiskebåtar från Östersjön.
Backmans fick 1958 agenturen på de välkända JM-motorerna, exempelvis Juno-Munktells klassiska 170 hästars tändkulemaskiner för fiskebåtar. Förutsättningen för att få agenturen var att företaget specialutbildade personal på dessa maskiner.
Lotten föll på Gösta Backmans 22-årige son Rune, som fick åka upp till Jönköping för att praktisera på plats i två månader och lära sig allt om motorerna. Agenturen innebar en fantastisk marknad och på varvet kunde de, enligt vittnesmål, i princip arbeta både dag och natt.
Precis som i våra dagar så handlade affärer om förtroende och kompetens. Det var inte heller ovanligt att kundrelationer även övergick i rena vänskapsband.
Ett exempel på en sådan kontakt var kamratskapet mellan Gösta Backman och skeppsredaren Rolf Eliasson (1919-2005), Rederi AB Brevik. De hjälpte ofta varandra och Gösta hade också förmånen att få underhålla Eliassons tankbåtar.
Innan vi lämnar Gösta måste vi nämna att han var en av öns första bilägare, men då det inte fanns några bilfärjor fick bilen stanna kvar på Hisingen, vid Majviken, Hjuvik.
Nytt blod i ledningen
En ny generation växte upp, där Hugo Backmans pojkar Wimar (född 1927) och Sture (1944-2002) samt Göstas son Rune (född 1936) anslöt sig till verksamheten.
I Runes fall hade han i och för sig redan hunnit påbörja en karriär som torsk- och vadfiskare på Östersjön, men efter ett samtal med fadern om vinterfiskets avigsidor, välkomnades sonen till varvet.
I mitten på 1960-talet, närmare bestämt 1966, var det åter dags för ett generationsskifte. Rune köpte pappa Göstas del medan den mångårige medarbetaren David Oskarsson, född 1937 på Åstol, köpte Hugos andel.
Med Rune Backman och David Oskarsson vid rodret ändrade företaget sitt namn till Ö-varvet AB. Kanske berodde detta på att det nu inte bara var Backmans som ägde varvet. I och med de två nya ägarna kom också en del andra förändringar. Bland annat uppfördes en ny verkstadsbyggnad, slipen förstärktes och bryggor anlades.
Kundbasen med fiskebåtar kompletterades med fraktbåtar. De utförde inte bara reparationer och förlängningar utan kunde nu även erbjuda marknaden nyproduktion av fartyg i stål. Tidigare hade man byggt en del träbåtar i samarbete med Karl-Gustav Svenningsson på Öckerö Båtvarv AB.
Det var också under det nya ledarskapet som företaget Berg & Johanssons verksamhet med slip och mekanisk verkstad på Hönö köptes in.
Rune Backman och David Oskarsson drev framgångsrikt rörelsen tillsammans till och med 1989 då Rune köpte Davids ägarandel.
Säkerligen hade Rune redan då planer för kommande generationer.
Rune följde ju i sin fars fotspår och precis som tidigare Backmanssöner träffade han en söt kvinna – i Runes fall den jämnåriga Ethel och tycke uppstod. De gifte sig våren 1959 och fick efter hand tre söner; Peder (1960), Örjan (1964) samt Jonas (1971).
Rune Backman hoppades säkerligen på en, två eller kanske tre söner i ledningen för Ö-varvet i framtiden.
Starka släktband och tryggad kunskapsöverföring
Det finns troligen något helt unikt med Backmans. Visst finns det företag som drivits av en och samma ätt genom flera generationer och under mängder av decennier. Självfallet är det inte heller helt ovanligt att ett välskött företag kan bli hundra år. Nej, det är släktbanden hos Backmanssöner och Backmansdöttrar som är lite speciella. De är troligen lite kraftigare, och kanske också lite tåligare, än hos andra familjer.
Så var det redan under epoken på Stora Kornö då släkten försörjde sig som fiskare och så var det också på 1800-talet då namnet Backman var ständigt återkommande i sjömansrullorna.
Ett exempel på detta hämtar vi från Lysekils Tullkammares mönstringsbok för året 1875. Anton Backman står noterad som befälhavare på Briggen Selma om 45.0 nyläster och till sin hjälp hade han broder Amandus som styrman, lillebror Hilmer som konstapel, medan kusinen Martin svarade för maten. En förutsättning var självfallet att de trivdes ihop, ty de mönstrade på i april och avmönstrades i oktober.
På liknande sätt var det ju vid den tiden då Ernst Backmans söner, Hugo och Gösta, tog över ledningen för varvet och självfallet även 1992 när brödratrion Peder, Örjan och Jonas Backman tog över ansvaret efter pappa Rune. Bolaget sysselsatte då 17 personer och kundunderlaget utgjordes främst av Fiskeflottan, Marinen samt en del mindre kusttonnage.
Bilden ovan är från 1990. Med på bilden är bland andra bröderna Backman i unga dagar.
Mycket har hänt sedan den fjärde generationen tog plats vid rodret. Anläggningen på Öckerö har genomgått en omfattande modernisering med nytt kontor och nya verkstäder, omfattande markförvärv, nya kajer, ny slip för fartyg upp till 900 ton samt en fördjupning av hamnen till 6,5 meter. Det bör ven påpekas att den relativt nya fartygshallen med måtten 35x12x17 meter ger en ökad möjlighet att bedriva inomhusarbeten med fartyg upp till 150 ton.
Även anläggning på Hönö har genomgått en ändamålsenlig modernisering och denna har stor betydelse, inte minst när det gäller att underlätta den totala produktionen samt höja kvalitet och effektivitet inom företaget.
Noterbart är att Ö-varvet under de senaste 20-25 åren växt till ca 85 medarbetare samt vid sidan om allt reparations- och underhållsarbete kunnat leverera ett nybygge vartannat år.
Ö-varvet och positiv framtidstro
Det finns troligen något helt unikt med Backmans. Visst, när Ernst Backman, tillsammans med hustrun Hilma och de små barnen, hösten 1916, lämnade Marstrand för att flytta till Öckerö måste detta säkerligen ha varit föremål för en och annan diskussion om framtiden. Var det så klokt att flytta? Skulle Ernst kunna försörja familjen som egenföretagare? Hur lämpligt var det med en mekanisk verkstad ute i havsbandet? Samtidigt på gick ett världskrig koncentrerat till Europa?
Säkerligen fanns det även frågor 1945 när sönerna Hugo och Gösta tog över efter Ernst. Ännu ett världskrig hade drabbat Europa och denna gång var närheten än mer påtaglig. Ett exempel på detta var Ulvenkatastrofen i april 1943 då HMS Ulven förolyckades på västkusten med hela sin besättning. Det fanns säkert även då allvarliga diskussioner om framtiden.
När brödratrion Peder, Örjan och Jonas tog över verksamheten efter Rune var orosmolnen mer av ekonomisk art. Den så kallade fastighetskrisen pågick som intensivast och drog med sig bank- och finansinstitut.
Just 1992 sjönk den svenska valutan 25 procent respektive 40 procent mot D-marken och US-dollarn. Detta ökade de svenska bankernas utlandsskulder betydligt. Skulle man våga hålla på med affärer?
Trots ungdomens ständiga längtan efter vidgade vyer har, under de senaste åren, ett nytt led av familjen Backman successivt slussats in i verksamheten. En femte generation har intagit viktiga positioner i bolaget och därmed också valt att axla släktens traditioner. Hur det blir i kommande led får dock framtiden utvisa.
Wilhelm Tham, Juno och Kustbevakningen
Annons ur Göteborgs och Bohus läns Kalender 1923
Familjen i all ära, men utan övrig personal och alla goda samarbetspartners skulle verksamheten inte fungera. Kunniga, engagerade, serviceinriktade och lojala medarbetare har alltid kännetecknat Ö-varvet – detta är något som företagsledningen uppskattar väldigt djupt och tacksamt. Det råder bokstavligen en familjär känsla inom hela bolaget.
Bakom varvets framgångar finns självfallet också ett stort antal professionella kunder. Det är ofta som just dialogen med en kunnig kund skapar den skräddarsydda lösningen.
Ö-varvets kunder är positivt krävande. De önskar den optimala lösningen när det gäller kvalitet och effektivitet, vilket naturligtvis alltid är en stimulerande utmaning.
Ö-varvet lever i tiden och utvecklas ständigt. Nöjda kunder, utbildad personal, kvalitet, arbetsglädje, säkerhet och hållbarhet är några av de ledord som känns naturliga i företagets verksamhet och som ska följa bolaget in i en okänd och spännande framtid.